Finnarnes fordna trollkonster och andra vidskepliga bruk hade sin yttersta grund uti deras egendomliga verldsåskådning. De uppfattade icke materien, såsom en betydelselös massa, utan de föreställde sig en i materien inneboende verksam kraft. Derom vittnar bland annat den hos fornfinnarne gällande tron, att man medelst trolldom kunde förmå jernet att hata menniskan, så att hon hvarje gång, hon ville begagna något jernredskap, var i fara att skada sig dermed, och vidare, att man vid botande af den sveda (vihat eg. hat), som jernet för­orsakade, öfverhopade sjelfva jernet med förebråelser, man an­såg det hafva förtjenat. Jemte en sådan personifikation af materiens väsende föreställde man sig ännu en mängd rån (haltioita och väkiä). De förra anropades merendels, då man ville verka något godt, de sednare deremot åkallades af onda menniskor, som sökte andras ofärd. Veden väki ansågs vara så förfärlig, att man icke alltid vågade eller fann det vara rådligt att besvära den med något uppdrag. Elden och jorden hafva ock haft sina haltiat; men om deras väki visste nuvarande folket ej mera berätta något. Maahinen har san­nolikt icke heller blifvit sålunda personifierad, och derföre icke heller någon har likhet med väki, utan det betyder nu­mera endast ett sjukdoms utslag, maanpuhallus. Det är derföre antingen maanhaltia eller jorden sjelf, efter Finnarnes uppfattning af materien, som man egnade någon vördnad. Spår häraf qvarstå ännu i följande bruk: Då man om Julaftonen stöper tenn, tillegnas det första stöpet jorden. Af drycker, som man af andra emottager, blåsas eller hällas några drop­par åt maanhaltia, och återstoden kastas äfven ut (jfr Der Ehsten abergläubische Gebräuche, Weisen und Gewohnheiten von Boecler. S:t Petersburg 1854 pag. 126). Detta sker äf­ven i afsigt, att skydda sig emot trolldom och andras onda önskningar. Enligt det sista uppfattningssättet får detta bruk ett symboliskt utseende, hvilket just är det karaktiserande i nästan alla vidskepliga bruk och trollkonster. Uti många troll­konster anses visserligen den verkande orsaken vara ordets makt: men lika ofta, och nästan oftare, är det brukets och de magiska ceremoniernas symboliska karakter, som, genom att vara en förebild af det som åsyftas eller skulle ske, utöfvar ett stort inflytande på ödet och sålunda blir en verkande orsak äfven utan att vara förenad med ordet.

1. Den som födes om måndagen eller i början af vec­kan, har lycka i lifvet, hvaremot den som födes om thorsdagen, säges blifva trollkunnig.

2. Om barnet häftigt sparkar eller gråter i moderlifvet, anses det såsom ett säkert tecken, att den nya verldsborgaren blir olycklig.

3. Då barnet tvättas första gången, sätter man uti vatt­net tre björkspanor och en silfverbägare; på andra ställen sättes vanligen en vid vigseln begagnad guldring. Det be­gagnade vattnet kastas om vintern på snödrifvan och om sommaren på något rent ställe eller ock under golfvet, på det barnet icke måtte få något utslag på kroppen eller dylikt (jfr Der Ehsten abergläubische Gebräuche, pag. 52).

4. Vid barndopet skall jungfrufaddern stå med benen tätt vid hvarandra, på det barnet ej må blifva osnyggt. I samma afsigt kastas äfven den sista återstoden af nafvelsträngen på ett torrt ställe, t. ex. bakom ugnen.

5. Sedan barnet blifvit döpt, kastas dopvattnet på nå­gon vägg, på det barnet må blifva bokkunnigt och förstån­digt (jfr Der Ehsten abergläubische Gebräuche, pag. 20). Man tror sig vinna samma ändamål om jungfrufaddern vid hemkomsten sakta stöter barnets hufvud tre gånger emot ugnen.

6. Att fira barnfödsel (tulla varpaisille) samlas ofta grannqvinnorna och andra, och den traktering, som de få, är vanligen ost och bröd. Man vågar icke bortglömma någon; ty man tror, att någon möjligen kunde med sina trollerier göra barnet oroligt. Det säges ock ske sålunda, att man börjar förundra sig öfver barnets lugn: “liika hyvä lapsihan sinulla on.” Den som märker detta först, svarar: “niin ollakkin pitää, katehien mielipahoiksi.” Men följande kraftord anses vara ännu pålitligare:

Kempä katsoo katehen silmin,
Silmin kierin keksineepi,
Silmät verta vuotakohot,
Rasvana rapattakohot,
Eli tippukoot tinana
Tuonne helvetin tulehen,
Pahan vallan valkiahan.
Silmänsä onnen renkaina;
Jos ei oo onnen renkahiksi,
Olkoot tai vahan tähtinä;
Jos ei oo taivahan tähiksi,
Olkoot hiien hiestiminä,
Hiien töille esteheksi.

Somliga bruka också, då de vilja beröfva barnet dess ro, lemna vid sin bortgång, dörren på glänt, och önska att barnet skulle skrika. Andra åter göra annorlunda.

7. Har barnet blifvit oroligt och skriker om natten, tömmes (och renas) vaggan. Derpå antändas tre, närmast bar ken tagna pertor, hvarmed vaggan rökes inifrån, och slutligen
föres pertblosset tre gånger omkring vaggan, två gånger med och en gång motsols, och derunder läsas några besvärjelse ord, t. ex.

Mene isäntäsi iltasille,
Ementäsi einehille,
Kaskiasi kämmenpäille,
Kristittyä kiusaamasta,
Kastettua kalvaamasta.

8. En större och riktig trollkonst är följande: man lin­dar barnet uti ett hästtäcke, hvaruti äfven tre kolstycken och lika många flänkspånor blifvit satte. Hela detta knyte föres tre gånger igenom upp och nedvända hästrankor; härvid lä­sas, utom nyare signerier, följande besvärjelseord:

Mene irvi itkettäjä
Tuonne kolkkohon kotiisi,
Lahokannon kainalohon;
Anna itkeä Ilmarisen,
Välhötellä Väinämöisen
Mustan Pohjolan perällä,
Kuulla kuumottarnattomalla,
Auringolla nouse.mattomalla.

Allt detta skall göras utanför porten. Både hästtäcket och rankorna kastas norr åt, med orden: “paruta tuolla, äläkä lastani.” Efter en stund kan man dock taga i förvar, det nian lemnat utanför porten.

9.     Om barnet börjar darra med hufvudet, så skall det “malas till helsa” på följande sätt: Tre qvinnor, som alla hafva samma namn, begifva sig till någon handqvarn. Barnet sättes
på öfversta qvarnstenen, uti hvars midt modrens förlofnings ringsättes väl invecklad uti en lärftslapp, att den icke måtte blifva skadad. Sedan sätter sig en af qvinnorna under qvarn
kupan, den andra börjar mala och den tredje springer om kring qvarnhuset tre gånger, en gång med och två gånger motsols och frågar alltid då hon kommer till dörren: “Mitäs
siellä jauhetaan?” “Kiekka päätä terveeksi,” svarar den som sitter under qvarnkupan.

10. Man anser sig icke någonsin böra klippa barnets naglar eller hår, innan det börjat tala.

11. Då mjölktänderna lossna, bör man alltid kasta dem bakom ugnen under det man säger: “Ota lukki luuhaminas, anna minulle lyly nen hammas, jota ei rauta eikä ruoste haoskaa.”

12. Nyfikenheten, att på förhand få veta huru ens tillkommande följeslagare eller följeslagarinna ser ut, har fun­nit mångahanda medel till dess utforskande; bland de bästa är följande. Man äter om aftonen så mycket salt, att man är törstig om natten, och innan man går till h vila, sätter man på tån, närmast till lilltån, en vid vigseln begagnad ring. Den som då i drömmen hemtar dricka, är just den af ödet bestämda.

13. Har någon ungmö dålig lycka i kärlek, så kunde man bland annat försöka att förbättra den med följande ord:

Nouse nokka, käy kärki
Tämän lapsen lantehille,
Tämän tyttären perille,
Että jo tänä kesänä,
Jos ei sinä ilmoisna ikänä
Yljät yltyisi sinuhun,
Miehet kaikki mielistyisi.

I en mindre god mening är det som sista orden lyda:

Että jo tänä kesänä,
Jos ei sinä ilmoisna ikänä
Pojat piirtäs piikuuttasi,
---

14. Talmännen bruka ofta, för att med bättre framgång kunna fullgöra sitt uppdrag, sätta uti strumpan, under venstrå hälen, ett silfvermynt, som de sedan skänka åt den ut­valda tärnan.

15. Då bruden skall flytta hemifrån till brudgummens hem, gömmer modren uti hennes knyte allt möjligt smått, så­som: ull, hampa, ost och brödbitar, gamla piphufvuden och dylikt. Denna samling skall vara rikedomens och öfverflödets symbol.

16. Vid ankomsten till brudgummens hus försummar hon icke gerna att omfamna köksklinkan, på det att hon skulle finna desto större nöje i sina hushållsbestyr och icke besvä­ras af hemlängtan. Afven på sina utarbeten på aflägsna stäl­len, som räcka längre tid, bruka qvinnorna smeka sina gryt­krokar innan de lägga första gången eld under grytan; detta sker också derfore att de intet måtte få ledsamt.

17. På bröllopsdagen anse sig ovänner och afvundsmän bäst kunna med sina trollerier skada det nya parets framtida sämja och trefnad. Några tro bland annat att, om man kastar en såstång öfver brölloppsstugan, så är ändamålet vunnet.

18. Den utaf. makarne, som den förstfödde mest liknar. dör först; några åter säga att den dör först, som om brölloppsnatten somnar först.

19. Om någon, som fallit i en svårare sjukdom och förns ut i den fria luften, kastar sin blick först åt himmeten, så dör den sjuke.

20. När den sjuke dör, lägger man en bok på bröstet, och låter den ligga der så länge liket förvaras hemma.

21. Halmen, som varit under den döda, brännes och derunder iakttages, hvartåt röken först vänder sig; ty derjfrån tror man sig få höra första dödsbudet. (Esterna spå i aska. Se Der Ehsten aberg1. Gebräuche, Weisen etc. pag. 67.)

22. Om den dödes ögon icke fullkomligt slutit sig, tror man den vänta ännu någon efter sig.

23. Den döde föres till kyrkan med en gammal vallack­häst, eller ock med ettsto, om den döde är af qvinnokönet. — Och tre enåriga telningar trädas tre gånger igenom rankorna, såsom vanligt två gånger med och en gång motsols, och kastas efter den döde; far man åter med båten till kyr­kan, så trades telningarna genom årtulien och kastas efter den döde.

24. Om den döde har varit värd eller värdinna i huset, kastas tre stycken ribbor eller takved efter liket, för att afhålla den dödes ande från onödiga besök.

25. Vid likets transporterande iakttages, att det icke sker genom gårdar, om också vägen skulle gå igenom dem; ej heller är det vanligt att ifrån fönstret betrakta några lik­processioner, utan hellre kommer man ut, om man vill se något.

26. Man tror att kirkon väki alltid uppehåller sig i när­heten af de döda; men någongång gör den också små utflygter, isynnerhet till närmast liggande gårdar, för att låta sina iefvande grannar ana om något o vanlig1 dödsbud. Dessa gäster, som igenkännas af den starka underjordiska liklukt, som hastigt sprider sig kring rummet, visas ut med några vänliga ord. Annars håller sig kirkon väki på begravnings­platser och endast en del, neml. de onda, röra sig på de trollkunnigas befallning, eller besöka någongång, om de äro alllför oroliga, sitt förra hem. De lyckligare hålla sig vid sina grafvar.

27. Man försäkrar att alla arbeten och företag bättre skulle lyckas, om man alltid började dem närmare mot ny et än nedanet. Till de vigtigare arbeten, hvarvid detta isyn­nerhet vore att iakttagas, hör all sysselsättning med väfnader, fiskredskap, fårklippning, castrering o. s. v. Om måndagen är det icke alldeles nyttigt att börja med arbetet. (Jfr Der Ehsten abergl. Gebräuche, Weisen etc. pag. 25.)

28. Nya kläder tager man första gången på sig helst om morgonen. Man spottar först uti dem och säger: “vaate rikki minä terveeksi.”

29. De märkligaste dagarne i året äro: Midsommardagen, Georgsdagen, Henriksdagen, Mariedagen, Fastlagstisdagen och Påsken. Natten emot midsommardagen brukar man icke sofva, att man icke måtte blifva sömnaktig; man kan heldre vandra ut för att söka vatten, som blifvit qvar på jordfasta stenar, och dricka det, så får man icke så lätt hostan. Natten emot, liksom på sjelfva Georgsdagen får man icke åstadkomma något slags buller; ty man tror, att åskan derföre går häfti­gare om sommaren. I Haukipudas var det ändock fordom van­ligt att man natten emot Georgsdagen (Jyryyönä), blåste i näfvertutar och bränvinspipor; ty man mente att vargarna skulle om sommarn hålla sig mera på afstånd. — Henriksdagen säges fordom hafva blifvit firad; numera har den ingen an­nan betydelse, än såsom “talven seljan katka katkaisia.” — Påsknatten brukar man vaka igenom, ehuru det numera icke så alldeles iakttages; emedan man nu hvarken ser sådana i luften flygande troll eller järtecken, som de gamla visste tala om. — Natten emot Mariedagen (Korsmessa? Walborgsdagen?) lagar man fogelbon, och den som om morgonen hinner söndra dem, hittar fogelbon om sommaren. — Fastlagstisdagen firas öfverallt i Finland, man skurrar backe, åker med hästar o. s. v. I Norra Österbotten har allt detta icke någon djupare bety­delse än nöjen i allmänhet. Men deremot lägger man sig ti­digt för att korna måtte bättre om sommarn komma hem.

30. Då boskapen om sommarn första gången slappes ut, förfares på följande sätt. Man tager en torf och lägger derpå tre tjärade stickor, som man låter helt långsamt brinna. Öfver dem föres nu alla kor, och ett tjärkors sättes på korsryggen. Den som leder kon, läser ännu härtill några passande kraftord; men det är ej allmänt brukligt.

31. Vill man redan om vintern sörja för boskapens trefnad, så vandrar man natten emot påsken med en bok under armen och en jernstör i handen tre gånger omkring sin gård, dock så att jernstören ristar marken. På detta sätt fås nu en gräns, öfver hvilken intet ondt kan inkomma. Under denna förrättning läses utom andra välsignelser, följande ord: “Ju­mala siunaa karjaamme, niinkuin kaksi kultaista kerää. Jesuksen varjovartiat varjelkoot, ettei he suistuisi sulaan, eikä vaipuis varvikkohon.” På samma sätt kan man, om man så vill, äfven vandra omkring sina betesmarker.

32. A.Att vargen icke måtte vidröra boskapen, skär man tre spånor koppar från sina skyddspengar (varjelus ra­hoista) *1 och ännu litet från ett gammalt öre, uti ett vattämbar. Häraf ger man nu litet åt sin boskap, orh Kestryker dermed alla kor och läser följande:

Uhmo Ilmolan sokio
Päin sinä päivään katso,
Käännä toinen pohjasehen.
Kuin sä kuulet karjan kellon,
Niinipä nurmelle nukaha.
Ollervoinen, hallervoinen,
Kätke kyntes karvohisti,
Hampaat ikenihisti,
Kuin sä kuljet karjan maita,
 Kiertelet kellon remuja.
Kun sinä kullan kellon kuulet,
Tuki kuonosi kulohon.
Ettet kuule kullan kelloa,
Juokse poijes joutusasti,
Vilkkahasti vilpottele,
Viron maalle vilkottele.

32 b. Der man liar att frukta mera för björnar än var­gar, läses följande:

Metsän neiti, metsän äiti
Poijes karjasi kokoa,
Vie villa myttysesti
Yhdeksän lukun tako,
Lukku puolen kymmenettä.
Jos et sitä tee, niin otan kultaisen kurikan,
Jolla päästi rikki lyön,
Leuka luusti murennan.
Jos ei tuosta kyllin liene,
Niin otan hopiaisen kurikan,
Jolla päästi rikki lyön,
Leuka luusti murennan.
Jos ei tuosta kyllin liene,
Niin otan rautaisen kurikan,
Jolla päästi rikki lyön,
Leuka luusti murennan.
Jos ei tuosta kyllin liene,
Painan paunan pihlajaisen,
Toisen tuomesta supistan,
Läpi pään, läpi nokan,
Läpi kielen keskimmäisen.
Kätke kyntes karvohisi,
Hampahat ikehihisi,
Niinkuin jänes karvoihinsa,
Kesä lammas liemihinsä.

Slutligen för man skyddspeaningarne tre gånger omkring sig och säger: “Suojelusta, varjelusta, kaikille hyvä sovinto.”

33.     För att öka mjölken hos kor, fyller man en liten påse med salt, uppsöker en källa och vid dess yttersta brädd uppskäras tre bågformiga torfvar och saltpåsen trades igenom dessa torfbågar tre gånger under det man läser, såsom följer:

Tuo maito siman alta,
Piimää pitäjältä,
Katehien kainalosta,
Pahan suovan sormen päästä,
Tuolta Jortanin joesta,
Pyhän virran pyörtehestä,
Heiluvasta hettehestä,
Tuorehista turppahasta,
Vihannosta mättähästa.

34.     Då det ofta händer att korna öfver natten blifvit i skogen, har man ock velat afhjelpa denna olägenhet med trollkonster; emedan män tror att kon icke sjelf vill vara i skogen öfver natten, utan endast då den är förtrollad. Den som drifver korna till skogen, vänder med en spade så många spår hemåt, som kon tager vid tre steg. Derefter slås eld i tre fnöskbitar och sättes under spåren. Nu tager man nio stegframåt och korsar tre af dem med en spade, tre med en skära och tre med en Ha, under det man läser:

Kultanen! tuo maitosi kotia,
Kyläisistä kynnyksistä,
Kylän akkojen kiroista,
Miehen mustan murtehista,
Vaimon kiukusta kirosta.
Sini hilkku, näapa lakki,
Kummun ukko kulta parta,
Metsän kultainen kuningas,
Salakaarron kaunis vaimo,
Heitä, heitä helmastasi
Toivolla totisen Luojan,
Minun karjani kotia.

35. Emot boskapsmaran fastspikas i taket en så kallad “päivän kintas” (Solens vante) som göres af tråd.

36. Om hästen blir hastigt sjuk så tager man en klafvidja, vrider den åt motsatt håll och sätter omkring hästens lif. Derpå tages ifrån svansen litet blod på en brödbit, som sönder­smulas och sättes ibland bränvin, hvaruti man redan blandat en liten bit af svalbo. Alltsammans omröres och derunder läses följande ord; det sålunda beredda läkemedlet ges in åt hästen.

Tulkaa tuulesta tuulen haltiat
Maasta maan haltiat,
Veestä veen haltiat,
Yli puitten, alati tähtien.
Maan ja manuen henget,
Jollette minua kuule,
Kun ma olen kutsumassa,
Niin sä hiisi hirtetähän,
Paha henki paistetahan,
Alta nuurumattomaksi,
Keskeä kivuttomaksi,
Päältä aivan terveheksi.

37. Om hästen skyggar på vägen, gör man tre kors på vägen framför hästen, svänger sig tre gånger omkring på venstra hälen och säger: “Aina tietä kulkialle, moata mat­kon tekiälle.” Derefter spottar man under sin venstra arm och fortsätter resan.

38. För att få hästen att hålla sig på betesmarken, uppsöker man en jordfast sten och låter hästen stadna bred­vid den. Derpå, sedan man fört hästen tre gånger omkringstenen, såsom vanligt två gånger med och en gång motsols, skär man en liten bit af hvarje hof och uppskär fyra små torfvar från det stället, der hästens fötter lemnade första spåren. Hofbitarne sättas nu under torfvar, som vändas åt motsatt håll, så att spåren blifva hemåt. Nu tager man litet blod från hästen på en brödbit, som man gifver åt den att ätas, och äfven sättes litet deraf emellan en sticka, som gräfves i jorden bredvid stenen. Slutligen gör man eld bredvid stenen och värmer björnister, hvarmed man bestryker hästen. Nu vänder man hästen om, slår med tömmarna på ryggen och låter gå.

39. För att skydda sin boskap emot de afundsjukas hexerier säger man: “Ei mun omaani saa pystyä sytysen ihmi­sen nuoli, ei hiiden voimat, eikä koiran hampaat, enämpi kuin siihen kiveen, joka oli Kristuksen haudan päällä.” Eller också uppläser man de redan under N:o 6 förekommande ord, som äro af äldre ursprung.

40. Lyckan och olyckan anses vara ofta på förhand bestämd af ödet; ty om t. ex. den första, som en resande möter på sin väg, är en qvinna, så har man dålig lycka. Likaså, om man hör skator, är någon motgång nära för handen. I nordligaste delen af Österbotten tycktes hackspettet vara olyckans förkunnare (jfr Der Ehsten abergl. Gebräuche Weisen, etc. pag. 71).

41. På resor och äfven annars iakttagerman att qvinnorna icke få stiga öfver fimmelstängerna; ty lyckan tål ej sådant.

42. Då man skär sina naglar, hvilket aldrig bör ske om söndagen, om man vill behålla dem friska, bör man icke fälla ner stora nagelbitar; ty den onde skall använda dem till knätimmer, då han gör åt sig båtar (jfr Der Ehsten abergl. Gebräuche, Weisen etc. pag. 139).

43. Då man låter klippa sitt hår, så skall qvinnans hår ovilkorligen kastas i elden, eller såsom det heter: “miehen tukka tuuleen, vaimon tukka valkiahan;” ty om ett slags in­sekter, s. k. “hapsinkatkiaiset” (timmerman?), få tag i qvin­nans hårstrån, så får hon hufvudvärk.

44. Den spetsiga ändan af veden skall först läggas på elden (jfr Der Ehsten abergl. Gebräuche etc. pag. 35), och med barksidan uppåt, om det ock finnes näfver eller annat lätt brännbart ämne på den sidan, på det man icke skulle behöfva ligga på ryggen i helvetet, om olyckan fogade att man komme dit.

45. Att dricka ut den sista droppan ifrån ölkannan, kal­lar inan att “juoda pohjan pojiksensa” (jfr Der Ehsten abergl. Gebräuche etc. pag. 30. “Kes pohja joob, saab poea”).

46. Man får aldrig äta mjöl ifrån qvarnkupan, om man icke vill bli storätare.

47. När man slipar yxor, lior eller andra eggjern, gör man tre kors på egget ined slipstenen, på det jernet ej må tillfoga någon skada, då man begagnar det. Af samma skäl är man ock skonsam mot grodors lif.
48. Man får aldrig omröra mjölk med eggjern, ej heller får man lemna knifven h varken i eller på brödet. Det förra sker, för att korna icke må börja mjölka blod, det sednare vet man icke hvarföre det så skall vara.

49. Vid foglarnes ankomsttid om våren får man aldrig gå ut, utan att hafva ätit något (jfr Der Ehsten abergl. Gebräuche etc. pag 85).

50. Det är ej tillåtet att blåsa i nyckelhålet; ty säger man: “Hullu putkeen puhuu, mieletön avaimen reikään” (jfr Der Ehsten abergl. Gebräuche etc. pag. 56). Man tror kanhända att vargen skall tycka om en sådan musik, likasom man tror att den tycker om sälgpipans ljud.

51. För att erfara när det. är förmånligare att så korn, sticker man tre björkqvistar uti en myrstack, iakttager om myrorna först uppstiga på den första, andra eller tredje qvisten; ty den qvist, på hvilken man först ser dem, är det rätta året.

52. Då man sår, tager man det nedersta bandet från en tvättbunte och träder sädesmåttet tre gånger igenom ban­det. Några påstå, att sjelfva såningsmannen skall träda sig igenom detsamma två gånger uppifrån och en gång nerifrån. Slutligen ritar man en femhörning (viisi soppinen) i något hörn af åkern. Sådana femhörningar brukas ofta på understa bottnet af trädkärl.

53. Man tror sig kunna uppegga ormen på hvilket djur som helst med följande ord: “Sinä maasta noussut, nouseppas pahan tekohon niinkuin luontoni tahtoo, minun mieleni tekeepi. hänelle paljoksi pahaksi.”

54. Björn och andra rofdjur uppeggas på husdjur så­lunda, att man tager en gammal sexstyfversslant, som en gång varit i kyrkhåfven, och sedan man satt den under en tall, vställer inan sig tre gånger på hufvudet och läser dervid följande ord: “Sinä maasta noussut, taitava pahan teossa, nouseppas pahan tekohon. Niinkuin luontoni tahtoo minun mieleni tekeepi, sille tulkohon pahaksi. Siittä voitees nouhkoot!” Vill man åter stilla dem, tager man åter bort slanten och iakttager den försigtigheten, att icke se bakom sig, då man kommer tillbaka.

55. Villman att någon skall få håll och stygn, sätter man gadden af en bålgeting uti deris kläder, som man vill sålunda skada; äfven brukar man sätta den under tröskeln, men detta anses icke hafva samma verkan. Orden lyda: “Nouseppas hiiden voima pistäm iän.” Detta slags håll och stygn botas dermed, att man tager bort gadden.

56. Att uppväcka storm behöfves endast att man bör­jar plocka ett spofskinn och kastar fjädrarna i luften. Allt detta bör ske under hvisslande.

57. Att med trolldom krossa fjedern på en annans bössa, sker sålunda, att man kastar en bålgetingsgadd öfver sin axel och säger: ”noin raikkaasti vieterisi poikki.”

58. Bössan förtrollas bäst derigenom, att då man hör en annan skjuta i skogen, säger:

               
“Kivi konttin, Luoji mettään,
Keitos pataan, vaan älä yli kiehuta.”

Eller också kan inan säga: Käärme pyssyysti, sikalisko si­teeksi (suuteeksi), eller: Piru pyssyys kuin löyhästi pallio.— Sålunda förtrollade bössor botas på många sätt, t. ex. sålunda att man för bössan tre gånger mellan sina knän. Eller all man gör eld på en jordfast sten af tjärved, en och granris och röker sin bössa öfver elden, så att lågan får slå in i pi­pan. — Andra göra på ett annat sätt.

59. Att skydda sig emot trolldom och isynnerhet emot
sådana, som förorsakat oroliga drömmar, brukar man föra ett pretbloss tre gånger omkring sig, två gånger med och en gång motsols och läser följande ord.

Jesus kilpi, Maria miekka,
Seiso Jesus seinänäni,
Asu aitana takana,
Ettei pysty noidan nuolet,
Eikä tietäjän teräkset.
Itse noita nuplihinsa,
Tekiä teräksihinsä,
Jos se on tehty tietäjiltä,
Pantu paajen soutajilta,
Tekiänsä tienohille,
Paniansa parmahille,
Kaskiansa kämmenpäille,
Lukiansa luiden päälle.

Mot trolldom i allmänhet läses följande ord:

1.     Mitä kirvat kinkussasi,
Olkoon osakses omaksi,
Kaikki kaula villoiksesi,
Suustas ulos, sieramistasi sisään,
Keukkohisi kiertykööt,
Maksohisi maatukoot,
Ettet pääse kuuna päänä,
Selviä sinä ilnoisna ikänä.

Eller:

2.     Kaadu noita nuolihisi,
Tekiä teräksihisi,
Oma veres viertäköhön,
Niin et sinä ilmoisna ikänä
Pääse päivän paistamalla,
Kuun kullan kuumottamalla,
Syämmeesi syttykööt,
Keuhkoihisi kiertykööt,
Maksohisi maatukoot.

60. För att kunna bota en sjukdom är det nödvändigt att känna dess natur, orsaker, uppkomst och ursprung. Sjuk­domens natur och de orsaker, som föranledt den, söker man utforska ifrån bränvinet. I Tavastland såg jag, att män tog tre kopparslantar och skar en liten spån ifrån hvar och en. Dessa sattes uti bränvinet och omrördes med en knif, som hade mazurskaft. Nu gaf man akt på huru dessa kopparspånor satte sig, för att af deras ställning kunna erfara om sjuk­domen var pålaggd af Gud eller skickad af de afundsjuka. Några åter begagna endast bränvin utan några tillsatser och utgrunda allt som de vilja veta af bubblornas rörelse och ställning. En beryktad källupptäckare i Rovaniemi läser föl­jande ord öfver bränvinet, och derefter tror han sig se der nägra svaga skuggor, och med ledning af dem fäller han sina utslag.

l:o. Besvärjelseord öfver jernet; ty vid bränvinets distillering har möjligen en jerngryta blifvit begagnad.

Oh sinuas rauta raukka,
Etpä silloin suuri ollut,
Kuin sinä maitona makasit,
Nuoren neitosen nisissä,
Kasvannaisen kainalossa,
Etkä silloin suuri ollut,
Koska heilut lähtehissä,
Hettehissä hellyttelit.

2:o. Nämnes kopparns ursprung; ty bränvinet brännes vanligen i dertill inrättade kopparpannor.

Vaski sie vuoresta valunut,
Siunauksellas vuotavalla
Meille toen valmistelet.

3:o. Äfven åt trädet egnas några ord; emedan alla för­beredelser till bränningen sker i trädkärl.

Puu puhdas Jumalan luoma
Mäntynä mäellä kasonnut,
Sie oot tehty tynnyriksi
Siunaustas antamaan,
Meille vuotos kantamaan.

Efter hvarje stycke blåses tre gånger uti bränvinet och säges:

Niin sinä ja minä
Tahomme tietää totuuen
Mitä ikänänsä sinussa on

61. Sedan man nu vet sjukdomens beskaffenhet och de orsaker, som föranledt densamma, företages den egentliga kuren. Svårare sjukdomars botande företages på vissa dertill egnade ställen, såsom vid forssar, källor, jordfasta stenar. I forssar tvättas de sjuka från topp till tå och dervid läses några besvärjelser öfver sjukdomen. Källorna anses vara nä­stan tjenligare till detta ändamål; och man tager alltid, der det ske kan, det vatten som begagnas till kuren ifrån källor. Sådana ställen der man haft åtminstone tre gånger eld äro icke heller otjenliga; oftare söker man dock dertill jordfasta stenar. Några besöka äfven begrafningsplatsen än för att hämta visdom eller framkalla väkiä, än för att drifva dem till­baka. Hittar man trollpåsar, uti hvilka mull eller benbitar finnas, så föras de till kyrkogården. Just då man kastar dem ifrån sig, säger man:

“Makaa siellä johon on pappi maahan pannut
Musta takki tallannunna.”

Då man kommer tillbaka, bör den allmänna regeln iakttagas, att man icke ser bakom sig; ty man tror att man lätt kan få väkiä på sig.

Hela kroppens sjukdomar kureras i badstugan, och badqvasten, som då begagnas, bör vara gjord af tallqvistar, björk och allöf; och under allt detta läses allehanda troll­formler. Trolldrycker och smörjelser beredas helst i mazurkoppar och omröras med en knif, hvilket också är bättre om den har mazurskaft. Derunder läser man sjukdomens ursprungs­ord, besvärjelser och andra läxor, som dertill anses vara nö­diga. Af trolldrycken tar man in tre gånger efter hvarandra och derpå bestryker det sjuka stället med den och sist lä­ser man ännu några trollord.

62. Alla sjukdomar, som äro förenade med dragande värk, utan några yttre kännetecken, kallas med ett gemen­samt namn Kalma. Man har otaliga medel att bota denna sjukdom, t. ex. följande. Man uppskär från jorden tre torfvar, så att hvar och en af dem bildar en båge, den sjuke afkläder sig och kryper under dem. Här läsas några besvärjel­ser och välsignelser.

63. Brännsår botas sålunda, att man tager en kolbit och för den tre gånger omkring skadan, två gånger med och en gång motsols och läser t. ex. följande ord:

Mettiäinen ilman lintu,
Lennä ydeksän meren taka,
Meren puolen hymmenettä,
Tuo sieltä kylmät veet,
Jähytteet hyhmän sekaiset
Näille kuumille sioille
Paikoille palanehille.
Maria Jesuksen äiti
Tule tulen tuppeheksi,
Valkiata vaivuttamaan.

64. När man kommer att umgås mycket med elden, så
brukar man på förhand läsa besvärjelser, t, ex.:

Tuli nuorin tyttäristä,
Vesi vanhin veljeksistä,
Älä polta poikastasi,
Turmele tekemätäsi.
Teen tulen tekottomaksi,
Valkian väettömäksi.
 Seiso tuli hiilten päällä
Niin kuin Kristus ristin päällä.
 Tänne vettä tuotakohon,
Julki Jortanin joesta,
Pyhän virran pyörtehestä,
 Joss' on Kristus ristittynä,
Vallan voima kastettuna.
Tuli nuori nukkukohon,
Vesi vanhin valvokohon,

65. Om man skadar sig med något eggjern, i jernet tre gånger, spottar på såret och säger:

Neitsy Maria emonen,
Hyvä äiti armollinen,
Keitä rauta kielelläsi,
Suullasi teräs sulaa
Ettei maito maahan juokse,
Puna peltohon putoa.
Pane sulku rauan päälle,
Veren tielle telkkimeksi. .
Tuhannes Jumalan pappi
Vuoen voidetta keitti
Kattilalla pienosella,
Yhen sormen mentävällä
Peukalon mahuttavalla,
Jolla hiipi Herran haavat
Pahan vallan vaivatessa.
Joka tekee terveheksi,
Keskiä kivuttomaksi,
Päältä nuuremmattomaksi.

Slutligen för man jernet tre gånger omkring sig, två gånger med och en gång motsols.

66.     Skadar man sig med träd, så förfar man på samma
sätt och läser följande ord:

Puu puhdas Jumalan luona,
Leppä lemmeksen tekemä,
Vesa Jesuksen vetämä,
Maan ja tai vahan tekiän,
Ilman kannen kattajoitten,
Älä särje ihmisen ihoa.
Jos sinä olen pahan tehnyt,
Tule työsi tuntemahan,
 Pahasi parantamaan,
Kipus poijes ottamaan,
Hakopuu jos pahan tekeepi,
Lehti puu lepyttäköhön.
Tyvipuu jos pahan tekeepi,
Latvapuulla mainitahan,
Latva jos pahan tekeepi
Tyvipuulla puoskitahan.
Pitäköön puu kipunsa
Varpu itte vaivansa.

67.     Om vattnet slipper i ett friskt sår och det börjar bulna, tager mam tre stenar ifrån vattnet och jvidrör det sjuka stället ined dem och säger:

Vesi vitta-vaaran poika,
Vuoen vuoressa maannut,
Kauan kalliossa levännyt
Joen Jortanin sivulla,
Eevan, Aatamin eessä,
Ota pois viimat vihaiset
Etten sanoisi emolles
Valittaisi vanhoillesi.

Stenarna kastas sedan åter i vattnet.

68. Bölder och dylikt botas med det, att man värmer en nyckel och trycker med pipan på det sjuka stället och lä­ser några passande signeriord.

69. Halsinflammation botas sålunda, att ändorna af hårstrån närmast örat knytas fast under hakan med orden:

Poijes kumma kulkusta,
Lempo leukojen sisältä
Kielen juurta järsimästä.

70.     Ett slags utslag, som kallas maahinen, botas på följande sätt. Man skär tre torfbitar, så stora som slantar, med hvilka man sedan vidrör stället och läser dertill hörande ord. Bättre anses det dock vara, att man skär dessa torf stycken genom en guldring eller omkring en slant. Och se­dan man begagnat dem, trycker man dem åter fast i jorden med venstra fotens häl. De här nödvändiga orden lyda sålunda:

Maa sinä, maa minä,
Jesus äiti kumpaisenkin.
Tässä sinä hiisi hirtetähän,
Paha henki paistetahan.
Poijes vihat vimmaukset,
Pahat maahan paetkoon.

Eller ock:

Maa henki hyvä henki,
Haltia maan matalan,
Pyhä penkereen pitäjä,
Sulaa pois vihasti,
Puhalteesti poista poijes,
Vajota veteen vihasti,
Niinkun kiven laineesehen,
Aaltohon rauta asehen.

71.     Ormens bett botas antingen sålunda, att ett litet stycke af ett häggträd värmes och stället dermed vidröres un der det man läser dertill behöfliga ord, eller också läsas orden öfver vatten, som man tagit ifrån ett sådant ställe, der strömmen går bäst, eller ock tager man sådant vatten, som man låtit tre gånger gå igenom badstugsugnen, och läser följande ord:

Kyllä sun synkkä syntys tieän,
Pahan liivan liikutuksen,
Mustan korvan kalliolla
Lepäsi kolme perkelettä,
Kuola valui konnan suusta,
Kino ilkiän kiasta,
Rautaiselle kalliolle,
Vuorelle teräksiselle.
Siittä käärmeen kaasi,
Mato musta maasi.
Häjyt häjyistä tulevat,
Konnat konnan karvaisia.
Mene tuonne kunne käsken,
Vasten varvikon mäkiä
Siell' on sulle moe tehty
Vesi suorsan sulimista.

72.     Sådana sjukdomar, som antingen genom smitta el­ler genom de trollkunniga, angripit någon, botas sålunda, att följande ord läsas öfver vatten, som man låter den sjuke smaka tre gånger och hvarmed man sedan bestryker den sjuka.

Tuonne puuskat puhallukset,
Myrkyt, taudit tappavaiset,
Puun juuren puntereelle,
Maan alle mantereelle,
Kuun kuulumattomihin,
Päivän näkemattomihin,
Pimeys eteen, valkeus taka.
Älä niin kasva kuin Aava-saksa,
Kuiva jouhen kaltaiseksi.
Ala niin kasva kuin Särki-Vaara,
Kuiva langan vertaiseksi.

73.   För att med framgång kunna med trolleri bota någon sjukdom, måste man bli riktigt invigd uti sin konst. Der före tager man en gryta, uti hvilken man ännu aldrig kokat någonting, ställer den öfver elden och kokar deri vatten med alved tre dygn, så att man slutligen blir sömnig och då kan man i drömmen få se hiisi och höra hans visdom.

74.     Om man icke känner sig tillräckligt inspirerad, då man skall göra någon svårare trollkonst, sä läser man först dessa ord:

Nouse luontoni lovesta,
Haltioni haavan takaa,
Pölkyn pyörivän nenähän.
Tule tunto Jumalasta,
Oppi miehestä hyvästä.

Eller:

Nouse luontoni lovesta,
Haltioni haavan alta,
Maitona makaamasta,
Leppänä levähtämästä,
Haapana havisemasta.
Liiku liha minussa,
Halu miehen hartioissa,
Silloin kuin hätä tuleepi,
Ennen päivän nuosemista,
Auringon laskeamista.

75. Den som vill meddel sin kunskap i trolldom åt en annan, utan att likväl sjelf vilja förlora den kraft, som han besitter, jemte kunskapen om allt detta, må föra sin lärjunge under ett träd, som är lika gammalt som lärjungen. Eller också må man fatta ringfingret på lärjungens venstra hand och med sin högra fot trycka på hans venstra. Slutligen bör anmärkas, att den, som riktigt vill bota med trolldom, icke sjelf bör bestämma sin lön; utan må heldre tacksamt emottaga det som åt honom erbjudes.

J. W. Murman

*1 Anm. De här omnämnda skyddspenningarne äro tre, under skilda regenter präglade kopparslantar, som en gång varil i kyrkhåfven.

RÄTTELSE
Pag. 286, rad. 3, står: någon liar likhet läs: har någon likhet